Regementsmusik

 

Älvsborgarens regementsmusik

Denna skiva är tänkt att spegla Kungl. Älvsborgs regementes historia med hjälp av musik som har anknytning till regementet eller - när det gäller tiden före ca 1845 - åtminstone kan ha spelats vid regementet. De äldsta noter från I 15:s musikkår som finns bevarade idag härstammar nämligen från musikdirektören Müller, som började sin tjänst 1844.

Tavla

Under 1500-talet och större delen av 1600-talet var det trumslagare - ensamma eller tillsammans med pipare (flöjtspelare) - som stod för musiken vid infanteriet i hela Europa. Kombinationen trumma och flöjt har mycket gamla anor och förekommer t ex ofta hos medeltidens "lekare" och även senare i folkmusiken på många håll. I det svenska infanteriet fanns i regel två trumslagare och en pipare per kompani. Trumman var infanteriets egentliga karaktärsinstrument och skulle så förbli i många århundraden. På trumma slogs signalerna i fält och i förläggning och trumman beledsagade förbandets förflyttningar. Pipare var inte lika oumbärliga för tjänsten som trumslagare, men var - när de fanns tillgängliga - ett välkommet tillskott. Deras instrument var en liten tvärflöjt med hög, genomträngande ton och kunde användas för mindre musikstycken, som marscher, ceremonimusik och signaler.

Trumslagarna och piparna fick en viktig förstärkning vid slutet av 1600-talet, då skalmejblåsare eller hautboister efter kontinental förebild infördes i det svenska infanteriet. Först var Livgardet, där åtta tjänster inrättades 1678. Med början 1682, i samband med beslutet om Karl XI:s nya indelningsverk, fick också varje indelt regemente fyra sådana tjänster (löneboställen) med placering på regementsstaben. Därmed hade man för första gången en liten ensemble som var användbar till mycket, förutom marscher och koraler även t ex taffelmusik och dansmusik.

Genom rullor och räkenskaper vet vi namnen på Älvsborgs regementes musikanter. De första skalmejblåsarna redovisas i 1685 års generalmönsterrulla: Emanuel Danielsson, Niels Ambiörsson, Jacob Fransson och Johan Olufsson. Också deras efterföljare, liksom piparna och trumslagarna, kan följas i rullorna utan större luckor.

Generalmönstringsrulla1

Inledningssidan för Generalmönstrings­rullan 1685 för Överste Hammiltons regemente d v s det som senare heter Elfsborgs regemente. Detta är överstens exemplar. I slutet av volymen har kung Karl XI undertecknat och med sigill stadfäst sitt godkännande.

 

 

 

 

sid 2

Fyra skalmejblåsare, knutna till regementsstaben, är här förtecknade med namn och befattning:

1:a skalmejblåsare Emanuel Danielsson 2:a skalmejblåsare Niels Ambjörnsson 3:e skalmejblåsare Jacob Fransson 4:e skalmejblåsare Johan Olofsson (namnen i modern namnform). Vidare tillkom vid varje kompani en pipare och två trumslagare.

 

 

 

När det däremot gäller själva musiken - vad som spelades, hur det spelades och i vilka sammanhang - är källorna magra. Det är inte ens helt klart vad som avses med "skalmeja" antingen "äkta" skalmejor eller en tidig oboetyp - eftersom termen "hautbois" då användes även för skalmejor. Att man från 1700-talets början föredrog beteckningen hautboist framför skalmejblåsare behöver inte betyda ett byte av instrument. I varje fall rör det sig om instrument av oboefamiljen med två il tre sopranstämmor, kanske en altstämma och en "dulcian" (en föregångare till fagotten) som bas. Av autentiska noter återstår bara fragment; framför allt en notbok som tillhörde hautboisten Gustaf Blidström vid Skaraborgs regemente. Boken följde honom i rysk fångenskap (åren 1715-1716 finns angivna) och hamnade sedan åter i Sverige. De stycken som inleder denna skiva är rekonstruerade i huvudsak efter dessa noter.

Efter krigssluten gjorde besparingskraven slut på den första episoden av officiell militär "harmonimusik" i Sverige, utom vid gardet. Är 1719 indrogs hautboistlönerna vid det indelta infanteriet och 1722 även piparlönerna. Under ett femtiotal år därefter bestod regementets "spel" endast av 16 trumslagare med indelt lön (boställen). Det är möjligt att man trots detta fortsatte att använda fältpipor, spelade av trumslagare eller andra, men detta går inte att få fram via bevarade källor.

Så småningom, med början strax före 1750, inrättades åter musik vid allt flera landsortsregementen, men nu i huvudsak på regementschefernas eller officerarnas egen bekostnad. De privata medlen, som förvaltades genom regementskassor (musikkassor), användes främst för att köpa instrument, medan musikanterna i huvudsak avlönades med rotelöner. För att begränsa användningen av rotelöner för musikändamål bestämde Kungl. Majt:t år 1775 att högst åtta nummer (ett per kompani) fick användas för "pipare".

Vid Älvsborgs regemente infördes harmonimusik senast på 1770-talet. I 1780 års generalmönsterberättelse noteras att regementschefen "till större delen på egen bekostnad anskaffat en talrik och väl inrättad regements- eller janitscharmusik, som alla äro unga, vackra och i musik väl övade karlar". I Mannerfelts regementshistoria anges att "spelet" under juli-augusti på 1780- och 1790-talen brukade få tillåtelse att musicera vid Medevi hälsobrunn.

Vad "talrik" betyder är svårt att säga, men knappast mer än något tiotal musikanter. En "regementsmusik" var då vanligen en liten ensemble, mätt med dagens mått. Instrumenten bestod normalt av klarinetter, oboer - som dock började försvinna - samt valthorn, fagotter och trumpet. Åren omkring 1800 tillkom flöjter och ofta basinstrumentet serpent. Blåsarna förstärktes - åtminstone vid marschmusik - av slaginstrument. Under 1700-talet hade den turkiska janitscharmusikens slaginstrument kommit på modet i Europas militärmusik, med cymbaler, bastrumma, triangel, muhammedsfana, gong-gong, mässingsbleck etc. Åtminstone några utav dessa fick bestående användning i militärmusiken och benämningen "janitscharmusik" fick ofta stå för regementsmusik i allmänhet.

De äldsta hittills kända noter, som är direkt skrivna för svensk militärmusik och som bevarats komplett med alla stämmor, är en samling av åtta marscher för Södermanlands regemente år 1774, av vilka tre spelas på denna skiva. Men harmoni musik var vid den här tiden inte bara ett militärt fenomen utan förekom också i andra sammanhang, t ex vid furstehoven. Noter för harmonimusik - både originalmusik och arrangemang - hade nu börjat komma ut i tryck i Europa och spreds till den svenska militärmusiken, där man naturligtvis också arrangerade och komponerade. På skivan ger två marscher från decennierna runt 1800 exempel på tidens militärmusikstil.

Omkring 1802 infördes jägarhornet som signalinstrument i det svenska infanteriet vid sidan av trumman. Det kallades först halvmåne på grund av dess ursprungliga form och hornblåsarna fick då ofta den lustigt klingande beteckningen "halvmånist". Jägarhornen var dock länge avsedda enbart för infanteriets jägare, som uppträdde självständigt, medan regementenas huvuddel lystrade till trummor. Signaler för båda instrumenten återges på skivan.

l en namnrulla från 1801 uppräknas Åvsborgs regementes musikanter med instrument. Den upptar 12 namn, varav 8 "clarinettblåsare", 1 fagottist, 2 vallhornister och 1 trumpetare. Den Iilla diskantdominerade besättningen torde vara ganska typisk för ett landsortsregementes musik vid slutet av 1700-talet. I motsvarande rullor från åren 1810-1812 ser man redan en mer balanserad besättning med 2 "kvartsflöjter, 6 klarinetter (4 första och 2 andra), 2 fagotter 2 valthorn, 1 trumpet och 1 serpent, summa 10 stämmor och 14 musikanter.

I krigen 1805-1807 och 1813-1814 deltog de svenska regementena med varsin fältbataljon, och där var regementsmusiken ett självklart inslag, kanske mest som statussymbol för det egna förbandet. För musikens del betydde krigen på kontinenten bland annat nya impulser från andra länder i fråga om repertoar och stämbesättning. Åren efter krigen inleddes också en period av starkt uppsving för svensk militärmusik. En viktig drivkraft var det starka inflödet till Sverige av skickliga, välutbildade tyska musiker. De hade sedan länge funnits i Hovkapellet och gardesmusikkårerna men började nu också spridas till landsortens musikkårer, framför allt som musikdirektörer. Vid Älvsborgs regemente blev Leonhardt Wippert, som anställdes 1813, den förste av en serie tyskfödda musikdirektörer. En trend som bröts först 1884.

Harmonimusiken hade redan omkring 1820 vid de flesta regementen utvecklats till musikkårer av "moderna" mått med ett tjugotal eller fler blåsare. Vid I15 redovisas t ex under 1820- och 1830-talet nästan ständigt 22 man. Instrumentbesättningen var nu mer differentierad, även om den ännu - som i övriga Europa - fortfarande dominerades av träblåsare.

Själva musikorganisationen var länge ett lappverk av bestämmelser, om än i huvudsak lika för alla indelta regementen. Först genom 1833 års lönereglering för den indelta armén fick musikkårerna en mer detaljerad och enhetlig grundorganisation. Ett vanligt indelt regementes musikpersonal skulle nu omfatta en regementstrumslagare, 10 fältmusikanter (musikunderofficerare), 16 spel i nummer (musikmanskap) och 24 trumslagare. En rote per man (utom regementstrumslagaren) anslogs som ett slags grundlönepott, och dessutom indrogs ett större antal rotar för "musikens underhåll". För regementstrumslagaren, som nu för första gången upptogs i staten, anslogs i stället en kontant lön. Någon tjänst för musikdirektör ingick inte; att avlöna en sådan ansågs vara regementets ensak. Detta var den organisation som i stort kom att gälla ända till 1 januari 1902. Musikkassornas inkomster kom nu i huvudsak att bestå av statsanslag, som kassorna var skyldiga att redovisa för, och bara till mindre del av bidrag från officerskårerna.

Regementscheferna hade även i fortsättningen stor frihet att organisera musiken efter eget gottfinnande och den verkliga bilden kom därför att skilja sig avsevärt mellan de olika regementena, t ex i fråga om rekrytering, utbildning, anställningsvillkor och inte minst avlöning. Musiker var den enda militära personalgrupp som avlönades enligt individuella kontrakt och inte enligt stat.

Hur såg då förhållandena ut vid Älvsborgs regemente? Musikdirektören och violinisten Wippert hade 1824 efterträtts av pianisten och organisten George Gunther. Han var den ledande gestalten i Göteborgs musikliv och hans huvudinriktning låg ganska långt från regementsmusik. När han 1837 efterträddes av Fredric Steude fick regementet en musikdirektör som själv var blåsare (klarinettist i Hovkapellet) och militärmusiker (hautboist vid Svea livgarde), men han avled redan 1844. Han efterträddes samma år av Johann Gottfried Gottlieb Muller, som kom att leda musiken i nästan 40 år. Även han var hovkapellist (kontrabasist) och tidigare hautboist (vid Andra livgardet).

En av musikdirektörernas viktigaste uppgifter var att ständigt förse musikkåren med ny repertoar, helst genom egenhändiga arrangemang. Att inga noter från tiden före Muller finns bevarade beror troligen på den stora omläggningen av militärkårernas besättning som skedde under 1840-talet och gjorde tidigare arrangemang närmast ospelbara. Muller fick alltså uppgiften att grundlägga musikkårens repertoar på nytt, och hans många arrangemang stod sig under resten av 1800-talet. Efter några år övertog han också ledningen av Svea artilleriregementes musikkår i Stockholm, som var en ren mässingskår (utan träblåsare), och gjorde också där en liknande insats som arrangör. Han skötte bägge befattningarna till sin död 1884.

Från Mullers tid ändrades rekryteringen av I15:s musikkår radikalt. I stället för att som tidigare anta unga pojkar och utbilda dem vid musikkåren övergick man nu till att anställa färdigutbildade musiker, framför allt från Stockholms värvade regementen. Även om de placerades som spel i nummer fick de underofficers grad och avlönades efter kompetens.

Under 1800-talet skilde man noga mellan den egentliga musiken och trumslagarna. De senare skötte framför allt signalgivningen både på trumma och jägarhorn, men några tjänstgjorde också i musiken med liten trumma och bastrumma. Vid vissa tillfällen, som vid tapto samt ibland vid marschmusik medverkade dock alla trumslagarna i musikkåren.

Mötestiderna var visserligen korta vid de indelta regementena, men under den tiden utnyttjades musiken maximalt. Den viktigaste uppgiften torde ha varit de konserter som hölls varje kväll för officerskåren.

Åren 1884-1904 leddes musikkåren av Edouard Lindh, som hade rent civil bakgrund och var mera intresserad av stråk- än blåsorkester. Rekryteringen inriktades nu mest på att anställa goda stråkmusiker från Stockholm och Göteborg. Dessa kunde tack vare den korta mötestiden i regel, behålla sina civila orkesterplatser. Musikkåren blev på det sättet en god stråkorkester, men gick enligt många uppgifter tillbaka som blåsorkester.

Fr o m 1902 började indelningsverket avvecklas och musikkårernas årliga tjänstgöringstider blev allt längre. En ny musikorganisation genomfördes också stegvis och definitivt är 1906. Tjänster fanns nu för en musikfanjunkare (avsedd för musikdirektören), 10 musiksergeanter och 22 musikmanskap (varav 10 meniga) och dessutom ett litet anslag för några musikelever. För musikinstrument och noter mm utgick ett ganska litet statsanslag. Många av de erfarna musikerna valde eller tvingades att sluta och musikkårens spelbara numerär sjönk kraftigt under ett övergångsskede. Albert Löfgren, som ledde musikkåren 1904-1909, hade alltså ingen lätt uppgift, men lyckades ändå på några år göra Älvsborgarna till en av landets bästa musikkårer. Dessutom var han en instrumentatör av ovanliga mått, och framför allt hans sviter på folkmusikmotiv blev spelade i hela Sverige.

När Victor Brandt blev musikdirektör 1910 kunde han inte längre som sina företrädare vara bosatt i Stockholm utan han måste lämna Hovkapellet och bosätta sig på närmare håll. Är 1914 flyttade regementet från Fristad hed till kasernerna i Borås samtidigt som mobiliseringen pågick. Nu stundade bistrare tider för musikkåren, som fått lämna sin rymliga musikbyggnad på heden för olämpliga och tillfälliga lokaler på kasern. Men Borås fick höra mycket mer militärmusik och orkesterföreningen fick ett välkommet tillskott av yrkesmusiker.

Åren 1920-1927 hade musikkåren förmånen av att ha en starkt musikintresserad regementschef, överste K.A. Rignell. Det berättades att han ibland satt med vid repetitionerna för att lyssna på de olika stämmorna. Han komponerade också själv.

I 1925 års härordning blev militärmusiken föremål för kraftiga nedskärningar. Infanterimusikkårernas numerär minskades från drygt 30 till 20 man (plus musikelever), och det gällde sedan i trettio år, utom under beredskapsåren, då kåren utökades med inkallade musiker. Musikdirektörerna Nils Wieslander (1927-1945) och Gustaf Sundell (1945-1955) fick alltså instrumentera för en mindre besättning. Under denna period börjar också musikkårernas militära och civila roller att förändras. Marschmusiken "till vardags", t ex vid mötning av trupp minskade i omfattning och hornsignalerna i fält försvann. Konsertmusiken på förband och för allmänheten fortsatte, men ungdomens musiksmak gick i annan riktning. Nu började de yngre militärmusikerna på fritiden alltmera etablera sig I den moderna dansmusiken.

Den "gamla" militärmusikens sista period inleddes 1957. Musikkåren omvandlades till Armens musikkår, senare kallad Militärmusikkåren i Borås, och fick en modernare instrumentbesättning efter engelskt mönster. Den leddes 1957-1971 av Sture Holmgren och utvecklade sig snart till en av Sveriges bästa militära musikkårer. Som medlem av musikkåren bidrog Kjell Lundberg med många arrangemang och kompositioner, bl a den Älvsborgsrapsodi som spelas här.

När alla svenska militärmusikkårer 1971 indrogs och ersattes av nästan lika många regionmusikavdelningar var det ett uttryck för den rådande tidsandan, men organisationen var också för stor för det militära behovet. Om beslutet hade tagits idag, när militärmusikens popularitet vuxit till förut oanade höjder, hade det säkert blivit mer nyanserat.

Åke Edenstrand