Frista' He' Sextetten använder den gamla svenska sättningen:

• E kornett
• B kornett
• Althorn
• Tenorhorn
• Tenorbasun
• Tuba
• Trummor

Mässingsinstrument

Historiskt

Försöken att göra mässingsinstrumenten kromatiska (melodiska) genomgick olika stadier. Till en början experimenterade man med olika klaffsystem liknande träblåsinstrumentens. Framgång nåddes först ca 1815 genom ventilsystemets tillkomst. Uppfinningen av detta ventilsystem, pumpventilen (pistong), brukar tillskrivas tyskarna Stötzel och Blühmel vilket fann sin största spridning i England, Frankrike och Belgien. Ytterligare en typ av ventil, cylinderventilen konstruerades av österrikaren Riedl 1832 som föredrogs i de tyskspråkiga länderna.

Ventilsystemen var i första hand tänkta att ersätta de otympliga bygelsystemen på naturtonsinstrumenten (trumpeter och horn), varför de främst monterades på dessa. Men även nya instrument och instrumentfamiljer konstruerades. Några egentliga standardtyper av ventilförsedda mässingsinstrument utkristalliserades dock aldrig under 1800-talet: mångfalden av instrument är närmast oöverskådlig, något som inte minst givit upphov till besvärande terminologiska oklarheter. Här skall beröras problemen kring de två instrumentkategorierna bygelhorns- och kornettinstrument, som under 1800-talets förra hälft utvecklades ur de koniska signalhornet (buglehorn) resp. det cirkulära posthornet.

Bygelhornsinstrument

Bygelhornsinstrumenten har en konisk borrningsprofil, en vid mensur som medger användandet av instrumentets pedaltoner, och (som regel) en konisk anstoss (rördelen som leder fram till själva klockstycket) utan nämnvärt utsvängt klockstycke. Ur bygelhornsinstrumenten konstruerades en rad olika instrument (– familjer) med avseende på mensur och borrningsprofil. Till de mer livskraftiga av dessa hörde Flygelhornsfamiljen och Saxhornsfamiljen (till bygelhornsfamiljen brukar t. ex. också de italienska Flicorni- och de franska Néo-Alto-instrumenten räknas). Båda byggdes i samma storlekar (dock ej Saxhorn i F) och stämningar:

Flygelhornets tidigaste utvecklingsskede är i många avseende höljt i dunkel men torde huvudsakligen ha ägt rum i Österrike unde 1820-30-talet. Saxhornen däremot patenterades 1843 av deb franske instrumentmakaren A. J. Sax. Saxhornsfamiljen var mer enhetlig än flygelhornsfamiljen, då de relativa proportionerna mellan de olika instrumentstorlekarna var tämligen konstanta. Detta medförde att saxhornen sinsemellan var mer homogena i klangen än flygelhornen. Annars var inte mycket mer än namnet "Saxhorn" nytt. Båda instrumentfamiljerna byggdes i olika skepnader: klockstycket riktat framåt (trumpetform), Klockstycket riktat uppåt (tubaform) och i ovala och cirkulära former. Saxhornen vann huvudsakligen spridning i England-Frankrike-Belgien och var som regel försedda med pumpventiler. Flygelhornen föredrogs däremot i Tyskland-Österrike, och hade cylinderventiler. Bygelhornsinstrument överhuvudtaget anblåstes med djupa, närmast koniska munstycken (valthornsliknande) , vilka bidrog till instrumnetens mjuka och relativt övertonsfattiga klang.

Kornettinstrument

Kornetten utvecklades i Frankrike ur det cirkulära posthornet. I likhet med bygelhornen hade den en konisk borrning men med en trängre mensur (vilket gör instrumentets pedaltoner ospelbara). Kornetten kan i detta avseende sägas vara ett mellanting mellan trumpet och bygelhorn. Vanligtvis är kornetten försedd med pumpventiler (cornet a pistong) och anblåses med ett skålformat munstycke (liknande trumpetens). Kornetten tillverkades vanligtvis endast i de övre stämlägena (Piccola i Ess, Sopran i B och Alt i ess). Av dessa var B-kornetten den mest använda. I England-Frankrike-Belgien användes B-kornetten istället för saxhornet i B. Det är denna så kallade B-pistong, som ger dessa länders musikkårer deras karakteristiska klang.

Något om svenskt blåskårsinstrumentarium 1850-1900 (mässingsinstrument)

Vid studiet av det svenska mässingsinstrumentariet är det viktigt att hålla i minne, mångfalden av koniska mässingsinstrument.
Samtida fotografier av svenska blåskårer visar att instrumenten hade cylinderventiler och som regel koniska klockstycksdelar. Det kan också sant att huvudelen av de importerade instrumenten kom från Tyskland. Det kan även anses att instrumentfirman Ahlberg och Ohlsson åtminstone i sin tidigare produktion använde tyska instrument som förebilder. Vidare övertogs i Sverige benämningarna på instrumenten, nämligen, kornett, althorn, tenorhorn, bariton och tuba.  De fyra sistnämnda instrumenten hör ju uppenbart till flygelhornsinstrumenten. Men även benämningen "kornett" avsågs ett flygelhornsinstrument. Förklaringen härtill är att de två minsta flygelhornen redan kring mitten av 1800-talet benämndes kornetter i Tyskland. Dessa skall inte sammanblandas med de egentliga kornetter som användes i England-Frankrike-Belgien. Den "svenska kornetten" är ett flygelhorn. De svenska blåskårerna övertog alltså de tyska instrumenttyperna, flygelhorn med cylinderventiler, men också instrumentbenämningarna.

Arrangemang för mässingssextett innehöll alltid följande stämmor:

Stämmorna benämns alltså efter flygelhornsinstrumenten. Möjligt är att vissa instrument (av t. ex. de importerade) snarare borde hänföras till exempelvis kornettfamiljen än till flygelhornsinstrumenten. De skillnader som fanns mellan de olika instrumentfamiljerna bekymrade emellertid inte den tidens svenska musiker liksom inte heller instrumenthandlare eller de personer som upprättade inventarieförteckningar över instrument. Så t. ex. benämndes det alt-instrument i Ess som användes till att spela althornsstämman på "althorn", även om det snarare borde räknas till den egentliga kornettfamiljen, bl. a. av den anledningen att dess mensur inte medgav användabdet av pedaltoner. Samma mångfald av instrument och samma praxis att benämna efter stämman möter vi också bl. a. i USA inder senare hälften av 1800-talet.

Det svenska bleckblåsinstrumentariet utgjordes alltså huvudsakligen av cylinderventilförsedda flygelhornsinstrument efter tysk förebild. Vissa undantag har dock förmodligen förekommit.

Mässingssextetten hade idealt sett en tämligen homogen, hornliknande och dämpad klang, helt skild från t.ex. dagens "brassensembler" (trumpeter, tromboner, valthorn och tuba), som huvudsakligen består av trumpetbesläktade instrument med principiellt cylindrisk borrningsprofil.

Det fanns ett instrument i 1800-talets svenska musikkårer, som varken hörde till bygelhorns- eller kornettinstrumenten, nämligen ventilbasunen. Den blev inte särskilt vanlig förrän på 1880-talet. Ventilbasunen har en huvudsaklig cylindrisk borrning, men såväl i klang som i artikulation skiljer den sig från dragbasunen (trombonen). I jämförelse med ett tenorhorn är Ventilbasunens klang mera spröd och övertonsrik.

För stämbesättningar som inkluderar träblåsinstrument utgör oktetten en grundform; en sextett plus två klarinettstämmor. Oktetten blev emellertid ingen vanlig besättningstyp. De rena mässingsensemblerna dominerade och just mässingssextetten kan anses vara typisk för en svensk instrumentbesättning. Typiskt svenskt är också det speciella bruket av Ess-kornetten (i betydelsen svensk kornett ur flygelhornsfamiljen) och senare Ventilbasunen. Ess-kornetten blev aldrig särskilt företrädd vare sig i Tyskland eller Österrike. I Sverige kom den att begagnas som det ledande melodiinstrumentet. Ventilbasunen förekom också den endast sporadiskt i utlandets blåskårer, och då som ackompanjemangsinstrument. I Sverige blev den bärande av den signifikanta obligata kantilena-stämman i tenorläge. Genom små stämbesättningar, som kvintetter och sextetter, framskapades en blåsklang som kan anses vara typisk för Sverige, ett särmärke som ytterligare accentuerades genom det speciella bruket av Ess-kornetten och Ventilbasunen.

Slagverksinstrument torde ha inskränkt sig till liten trumma (eller marschtrumma, viveltrumma) och bastrumma. Becken (cymbaltallrikar) har förmodligen inte varit så vanligt förekommande.

1800-talet / 1900-talet

Mässingsinstrument med cylinderventiler har i Sverige tillverkats från 1840-talet fram till mitten av 1900-talet. På 1800-talet gjordes instrumenten med så kallat "romantisk ton". Det innebar att klockstycksdelen gjordes med en jämn stigande koning. På kornetterna blev det nästan inget utsvängt klockstycke alls utan bara en vikt kant. På de grövre instrumenten blev klockstycket något större. Tonen i dessa instrument blev extra övertonsfattig vilket resulterade i en mörkare och dovare klang. I början på 1900-talet ändrade man utformningen för att få en mer övertonsrik klang, förmodligen för att dessa instrument skall passa bättre ihop med övertonsrika trumpeter, tromboner, valthorn och pistonger (eng. kornetter). På dessa instrument ökade koningen för att avsluta ett klockstycke som var helt utsvängt i förhållande till koningen.

Svenska/Utländska

Förutom den inhemska tillverkningen, företrädd av Wahls i Landskrona, bedrevs en omfattande import av mässingsinstrument, främst från Tyskland. De importerade instrumenten var som regel billigare och hade i första hand funnit avsättning i de civila musikkårerna. Vad kostade då instrumenten till en mässingssextett? I en priskurant från A. Th. Nilssons musikhandel i Norrköping, tryckt 1892, saluförs tre olika kvaliteter och prislägen: tyska, prima tyska och svenska. De tyska instrumenten uppges vara tillverkade av Tysklands förnämsta instrumentfirma, och alla vara försedda med prima cylinderventiler. De svenska tillverkades av Ahlberg & Ohlsson i Stockholm. En ordinär mässingssextett (Ess-kornett, B-kornett, Althorn, 2 tenorinstrument och bastuba) kostade då enligt de tre olika alternativen tyska; 230 kr, prima tyska; 335 kr och svenska; 795 kr. Det förelåg alltså en avsevärd skillnad mellan det billigaste och det dyraste alternativet.
Även trummorna indelades i samma kategorier. Marschtrumma med stockar och Bastrumma med klubba, tyska: 70 kr, prima tyska: 90 kr, och svenska: 130 kr. Musikkårer med bättre ekonomiska resurser (bruks- och skarpskytte- musikkårer) tycktes ha köpt svenska instrument, medan däremot Godtemplar- och Frälsningsarmens- musikkårer och liknande fick hålla till godo med importerade.

Tillverkare

Den första och under ett tiotal år den ende, tillverkaren av mässingsinstrument med ventiler var instrumentmakaren Jacob Valentin Wahl (1801-1887) i Landskrona. Wahl tillverkade huvudsakligen träblåsinstrument. Redan i mycket unga år erhöll han ett visst erkännande för dessa, och hans inval som associé i Kungl. Musikaliska Akademin 1841 var en följd av uppskattning han rönte som byggare av träblåsinstrument. Wahl tillverkade även en del mässingsinstrument, dock utan ventiler. I början av 1840-talet inledde emellertid Wahl även tillverkning av ventilförsedda mässingsinstrument, förmodligen företrädesvis de nya bygelhornsinstrumenten. Firman växte i storlek samtidigt som träblåsinstrumenttillverkningen vid 1840-talets slut upphört till förmån för tillverkningen av mässingsblåsinstrument. Detta antyder en stor efterfrågan på de senare. Anledningen till att Wahl så hastigt la om sin produktion är oklar. I hans dödsruna heter det bl. a.: ”På uppmaning af enskild person började han på början af 1840-talet att slå sig på tillverkning af de då vid alla musikkårer antagna messingsinstrumenten, och genom tillämpning af sina kunskaper i musikens teori och matematik lyckades han åstadkomma instrument som genom sin rena, mjuka och fylliga ton övferrtäffade de förut befintliga och som ännu idag bibehålla sitt företräde framför andra tillverkningar”.

Det förefaller dock rimligt att Wahl, som hade många kontakter med militärmusikkårer som instrumentleverantör, själv skulle ha förutsett det nya bleckinstrumentariets framtida roll. I Militärmusikkårerna såg Wahl en ny marknad, vilket medgav en hastig omläggning och expansion av verksamheten; i slutet på 1840-talet hade han ett tiotal medhjälpare.

På 1850-talet började emellertid Wahls firma att minska i storlek. Orsaken härtill var förmodligen konkurrensen från den i Stockholm grundade firman Ahlberg & Ohlsson, som i drygt ett sekel skulle komma att dominera den svenska tillverkningen av mässingsinstrument. Företagets grundare, Olof Ahlberg och Lars Ohlsson, hade varit anställda hos Wahl fram till 1850. De bådas beslut att starta eget företag indikerar den växande och attraktiva marknad som måste ha funnits. Firman som enbart tillverkade mässingsinstrument, expanderade starkt på 1860-talet, då inte minst på grund av den mängd skarpskyttemusikkårer som då bildades. Ahlberg & Ohlsson levererade instrument till samtliga arméns musikkårer men även till bruks- och andra civila musikkårer.

Källmaterial: Bildning och Nöje av Greger Andersson